tisdag 10 november 2009

Live, love & laugh

Jag är superb på att hänga upp mig på småsaker vilket livet är för kort för. Framöver kommer jag försöka att bli mer positiv (vilket är jättesvårt), umgås med människor som lyfter mig istället för tynger mig och att vara mer spontan, dvs följa min magkänsla. Hm, ja det tåls att tänka på men jag behöver förändras något för att må bra.
Vår husrenovering pågår för fullt, vi har äntligen fått upp en byggställning runt hela huset. På måndag kommer snickaren för att börja med vårt tak. Alla pannor ska av, ny papp och läckt sen på med nya pannor. Det kommer bli så fint.
Jag får min beskärda del av träning. På insidan sitter en slags fiberplatta på väggarna, vilken vi behöver plocka ner för att se så att ingen fukt trängt in. De som satte upp den har gjort ett ypperligt arbete, det sitter spik var 5:e cm... och när man får tag i plattan smular den sig som en pepparkaka. Men grymt bra träning och det är inte varje dag gäddhänget får sig en omgång som heter duga.


Ha det gott!

4 kommentarer:

  1. Så vackra bilder! Låter som en ypperlig modell av träning för gäddhänget, haha.

    SvaraRadera
  2. Hej Anna! Ja, så är det, livet ÄR för kort för att hänga upp sig på småsaker. Nu vet jag ju inte vad du syftar på precis, men jag vill tipsa om en bok som jag just läst. Den heter "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" av Nisse Simonsson. Jag gillade tonen i den direkt, den är utan pekpinnar och skriven med humor och värme. Författaren är läkare och menar att man kan faktiskt kan tänka sig lycklig. Så vill du jobba med att tänka mer positivt kan den vara ett tips! kram från Fru P ps, fina bilder.

    SvaraRadera
  3. Så fina bilder!
    Jag tänker gärna symboler när jag ser vissa saker, kan kännas bra att förknippa saker, bilder mm med bra tankar.
    När jag ser dina stenar tänker jag treenigheten, och innebörden av den som var och en kan tolka olika.
    Vi hade under en tid på jobbet en kollega från en annan avdelning som arbetstränade hos oss efter en svår utbrändhet.
    Han kom senare tillbaka och tackade oss för den fina gemenskapen han känt hos oss, och så lade han tre stenar på bordet och sa;
    den lilla är jag, den mellanstora är ni/gruppen och den stora är det stora sammanhanget; och vi funkar mycket bättre ihop än var och en för sig!
    Tre stenar i en grupp ser alltid bättre ut än en eller två. Tänkvärt!

    SvaraRadera