tisdag 12 juli 2016

Sanningen

Livet rullade på för fort. Jag kämpar sen en tid tillbaka med utmattningsdepression och i höstats började jag deltid på en vävutbildning i ett försök att komma tillbaka. Vilket har fungerat väldigt bra men tyvärr kom annat i kläm.
 I mitten på april hade vi öppet hus på skolan och jag var iväg mer hemifrån. Då skakade världen till rejält, vilket fick mig att bli hemma, fokusera om och hämta nya tag. Jag tappade all lust, inspiration och glädje till hantverk. Jag försökte sticka bland annat ett par sockor kom till under våren. Bloggen glömdes bort, jag försökte hålla kvar i Instagram (där jag heter Annashantverk) men orken och energin behövdes läggas på annat ett tag. Jag hittade löpningen, jag som alltid trott att jag inte kan springa, och så började jag yoga. Något som var precis vad jag behövde då i yogan kan jag bara vara här och nu.
 Idag mår jag bra, känner mig stark som tog mig igenom stormen med fantastiskt stöd.Jag har landat på båda fötterna och är mer rotad än någonsin.
 Men då drog ett annat projekt igång, vilket under det senaste året mest bestått av pappersarbete och möten. Inget direkt konkret. Något som känts lite overkligt och det är att vi arbetat sen mars 2015 med att få bygga hus. Plötsligt var det dags, byggstart möte, sprängning och grävmaskiner började gräva.
 Sen har allt gått i rusande fart och nu står där ett hus. Ännu dröjer det tills vi kan flytta in, vi måste sälja det vi bor i nu etc. Men det är verkligt, vi har hittat drömplasten och nu bygger vi huset. I planen finns också ett garage till makens glädje och det känns nu bra.
I söndags firade vi års/bröllopsdag och det känns otroligt att jag spenderat halva mitt liv med honom, 17år och då kan ni räkna ut hur många år jag är. 
I den förändring som denna vår innebar står jag även i begrepp att börja arbeta till hösten. Något som känns fantastiskt och lite läskigt. Jag har hittat en balans i mitt hantverk och insett vad jag gillar mer än annat och att jag inte behöver göra allt på en och samma gång. 
Hoppas ni finns några kvar som läser min blogg och jag hoppas jag ska hitta lusten att fortsätta dela med mig av livet.